Sådär, nu är jag i skolan och har precis käkat och haft engelska..  Jättetråkigt! Vill bara hem nu! Önskar att jag var med Jonas eller att jag bara var hemma och kunde göra va jag vill.. Pallar helt seriöst inte skolan, nu har jag hållt masken allt för länge och "låtsas" älska skolan typ, men enda sedan jag började har jag känt att jag inte vill gå i skolan igen, och jag vill samtidigt ha en utbildning och få mina ynkliga 1050 i månaden.. Bättre än inget eller hur? Orkar inte plugga längre, orkar inte anstränga mig för att göra det bästa jag kan ifrån mig, orkar inte vakna tidigt längre, orkar inte störa mig på cp-lärare längre... Jag pallar helt enkelt inte skolan längre. Jag började i sjuan med en inställning som en femåring, i åttan skärpte jag mig och betedde mig mer moget och kämpade som fan, i nian blev jag allt för skoltrött men jag kämpade som fan, bråkade mycket med lärare som jag bara var trött på och ville säga vad jag kände till, jag jobbade upp mina betyg och gick ur nian med rätt bra betyg. Jag tyckte sommaren gick snabbt och nu när jag börjat skolan igen vill jag bara börja jobba, alla säger att det är värre att jobba men det tycker faktiskt inte jag, jag vill tjäna större pengar, vill gå upp på morgonen och veta om att jag faktiskt kommer att tjäna 800 spänn på 8 timmar liksom. Jag jobbade ju så i somras, det var slappt och jag vill ha det så igen, pallar inte skolan längre, lärarnas regler eller inga regler alls typ? Det är verkligen inte rättvist, själviska jävla vuxna människor som behandlar oss ungdomar som slavar? Den enda underbara läraren som faktiskt tänker som oss och på oss är Per Hammar, honom tycker jag om! Så jävla skön!! Även om jag hatar matte så går jag dit för att vi har världens bästa lärare där! Dom andra tycker jag rent ut sagt inte om, men jag ler och gör det bästa av saken. Det blir ju inte bättre än vad man gör det till!? Inte sant?